Till Almedalens politiker, populister som moderaternas
Anna Burka Bara Prata Bluddra Barbar - utan sunt förnuft!
Den här kolumnen nedan har Jennifer Wegerup
skrivit. Hon är en typiskt logisk och klok människa. Hon skulle styra till
Sverige på ett rejält och filantropiskt vis – något som ni töntiga Almedalare
inte duger till. Ni tänker inte ens tanken på rätt vis, med förnuft.
Jag hoppas Wegerup
inte blir förbannad över att jag kör ut hennes kolumn. Tilltaget är rent av
kanske olagligt? Men kolumnen är viktig att läsa för så många som möjligt och
alla läser ju inte Aftonbladet. Den här texten borde skickas runt till alla
skolor i hela Sverige, åtminstone till de elever som kan läsa, och alla
medborgare borde få Wegerups text som en hälsning från den menlösa gaggande
snorungen Fridolf Rudin eller Fiolen Fridolin i miljöpartiet eller vad han
heter den där som inte begriper vad han skall göra med den svenska skolan. Läs
och lär! Särskilt Stefan Löfven och Carin Jämtin, två bluddrande nollor och rasistfascister.
De två som inte bryr sig ett dugg om vad det svenska folket vill. Vi lever inte
längre i en demokrati. När till och med gamla trogna socialdemokrater sitter i
Almedalen och säger att detta är ingen riktig demokrati, då du menlöse Löfven,
då styr du som vilken fascist som helst, men med noll kraft. 2015-07-04
Bortom mingel och makt finns folkets verklighet
Bortom minglet och makten i Almedalen finns en annan verklighet. Folkets. Sverigedemokraterna
går fortsatt framåt.
I Almedalen har vårt lands politiska
elit denna vecka samlats. Ledare, både de maktfullkomliga och de som helhjärtat
tror på politikens goda makt, har letat efter orsaken. Ordet
främlingsfientlighet hänger över debatten, frågan: ”Varför känner väljarna så
här? Vi är ett rikt land. Vi har det ju så bra”.
Frågar du eliten i Almedalen, ja. Men bortom minglet
och makten finns en annan verklighet. Folkets.
En semesterdag i barndomstrakten, vi far till Gekås.
Här vankas ingen champagne i köerna. Inga selfies med partiledare, ingen
tv-tid, ingen plats på scenen.
Människor som knegar och knogar, hoppas på sol men
biter ihop i regn.
Ha husvagn på campingen intill varuhuset, grilla
flintastek och ta en öl. Slita hela året. Handla här för att ha råd med barnens
nya jeans och vinterstövlar. Vända på varenda krona, göra sitt bästa, jobba och
betala skatt.
Ska jag, när jag hamnar vid deras bord, säga att
de är rasister och inskränkta om de oroar sig för hur mycket flyktingar Sverige
klarar av?
När de pratar om en hårt belastad äldrevård, förskoleköer,
fulla förlossningskliniker, vägar, järnvägar och ett försvar som måste rustas
upp. Kan jag inte förstå min gamla kompis? Hon som inte varit hos tandläkaren på
tre år och som upprörs över gratis akut tandvård till EU-migranter? Ska jag
fördöma frustrationen hos vännen från förr? Hugo från Chile, som kom på 1970-
talet. Som går till jobbet på bryggeriet, räknar burkar dag efter dag och
frågar mig om tiggarna, varför friska, vuxna människor inte ens söker jobb?
Ska jag vifta bort rädslan över IS-krigare mitt ibland
oss och inför segregationen?
Ingen vid bordet tycker att vi ska stänga gränserna,
bara föra en rimlig politik. Några röstar vänster, andra höger, det är bra
personer, en fin ljus kväll.
Allt de vill är att bli lyssnade på, inte fördömda med
argument från ovan. De har varma hjärtan, men oroliga.
Vill makthavarna och medierna i Almedalen hitta svar
är det här, på campingen som är en ögonblicksbild av ett Sverige utanför
rampljuset.
I den här
oron, bortom eliten, hos folket. Jennifer Wegerup
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar