Poliseffekt

Till Avskummet och lögnare statsminister Stefan Löfven, Socialodemokratiska partiet och Carin Jämtin och Åsa Romson på miljöpartiet.

Till Justitiekanslern och Justitieombudsmannen och rikspolischefen. Ylva Johansson och civilminstern.

Ni har pengar för att låta asylare och invandrare leva i lyx, men ni har inte pengar så polisen kan jobba med effekt och låta svenska fattigpensionärer ha det drägligt.

Ni skall hoppfullt styras av islamister i framtiden enligt ert eget önskemål och hanteras därmed som otrogna och med den logiken blir ni avlivade. Det passar Sverige bättre än att ha lamslagna politiker och menlösa styranden. Läs här poliskvinnans dagbok. Det är en viktig dagbok som borde spridas i alla skolor så eleverna får insikt  i verkligheten, och inte bara höra gaggande politiker:

Männen stänger dörren till sin bil. Kanske är det inbillning, men jag anar ett hånflin i den enes mungipa. Vi som skulle vara de som ställde något tillrätta. Som upprätthöll lag och ordning. Istället har vi tvingats att hjälpa honom att lasta in grejer som förmodligen inte tillhör honom. Frustrationen och hopplösheten lägger sig som en kall våt filt.

Vi går tillbaka i tiden lite drygt ett dygn. En uppmärksam medborgare ringer in ett samtal till polisen om att två män är i färd med att lasta in gods i en lastbil. Situationen ser lite skum ut, och en polispatrull skickas genast till platsen. I lastbilen påträffas en stor mängd saker som misstänks vara stöldgods. Motocrossdelar, cyklar med bortslipade ramnummer, verktyg och allt däremellan. Männen grips och anhålls. Godset tas i beslag och många timmar ägnas åt pappersarbetet som medföljer.

Morgonen efter kommer bilder på några av sakerna läggas ut på polisens sociala medier för att försöka hitta de rättmätiga ägarna. Glada i hågen efter ett långt arbetspass går poliserna hem fram på nattkvisten, och är ganska nöjda över att några av de många inbrott som sker varje dygn kanske kan få en uppklarning.

När vi på eftermiddagen efter kommer tillbaka till vårt arbete möts vi av ett befäl med en mörk blick. Han berättar arg och uppgiven att åklagaren släppt de anhållna männen och att de nu är på väg med buss för att hämta "sitt" gods. Anledningen till frisläppandet är att man inte kan hitta några ägare till godset och att det på grund av resursbrist inte går att arbeta längre med fallet. Ärendet är nedlagt och beslaget hävt. Det har då gått knappt ett dygn. Luften går ur oss allihop. Det blir tyst och någon säger med ett snett leende att vi kanske ska låsa dörren och säga att vi har stängt?

I samma stund som männen kliver in genom dörren till polisstationen ringer en person från en ort några mil ifrån oss. Han har sett nätbilderna på godset och identifierar flera av sakerna från ett inbrott i hans garage en vecka tidigare. Han lämnar sådana detaljer att det står fullständigt klart att sakerna är hans. Jag ber honom slänga sig i bilen och komma. De frisläppta männen i receptionen står och stampar otåligt, men blir ombedda att vänta. Någon timma senare har vi en upprörd man med kvitton och foton på sina saker som ser hur de ligger i ett beslagsrum på polishuset, på vippen att lämnas tillbaka till personer som fått dem i sin ägo på ett ohederligt sätt.

Just denne person får självklart tillbaka sina ägodelar, men de som inte är hans får vi snällt ge tillbaka till männen med lastbilen som nöjt kan åka vidare. Trots nya samtal med åklagare. Trots att vi kunnat bevisa att en del är stöldgods. Resursbristen kvarstår. Jag är nästan uteslutande stolt över mitt yrke, men i dessa lägen skäms jag och det känns som man vadar i kvicksand.

Så här ser det ut i verkligheten i dag. Ingen skugga ska falla över åklagarmyndigheten, de kan inte trolla fram resurser. Det blir inte alltid rätt och vi räcker inte alltid till, men kan någon ekonomiskt ansvarig, beslutsfattare eller lagstiftare förklara för mig hur motivationen skall finnas kvar att gripa och lagföra? Hur ska jag kunna be allmänheten att vara våra ögon och öron när det inte betyder något? Jag hoppas att det finns någon som kan ge mig ett svar... Så skrev polisen Anna-Lena Mann i GT. Självklart får hon inget svar.