Nationaldagen och brist på normalt tänk.........hos självdestruktiva svenskar.

Jo, men visst!
Det borde folk begripa att inte ger man sig på Bloggens födelsedag - nationaldagen............Dagen D och en massa annan fin historia, som när Bloggen kravlade sig fram klockan 01.13

“Dags att sluta kräkas på vår nationaldag”

NATIONALDAGEN Årets nationaldag är avklarad med för Sverige normalt flosker i media. Herman Lindqvist har åsikter med fakta i sinnet.

HÄR ÄR HERMAN LINDQVISTS KOMMENTAR ANGÅENDE NATIONALDAGEN:

Så har ännu en nationaldag firats i Sverige och som alltid har den föregåtts av den sedvanliga strömmen av kolumner och debattartiklar i den liberala och vänstervridna pressen och upphetsade debattörer i radion, där deltagarna i debatten tävlar i att ta avstånd från allt firande, kräkas på allt som symboliserar Sverige inklusive nationalsången.

Vad är det för fel på oss svenskar? Varifrån kommer denna, för ­Sverige unika form av national­ism, den man kan kalla sadonationalism? Detta fenomen att inför varje nationell högtid offentligt plåga och ­piska sig med flaggstången? De här självplågarna dök upp redan i samband med Eurovision Song Contest i Baku och de kommer helt säkert att höras igen nu ­under fotbolls-EM.

En variant av dessa fosterlandsförnek­are är de som på alla sätt försöker ­bevisa att det inte finns något svenskt, ja egentligen inget Sverige heller. Det är en konstruktion, heter det. Som om inte varje land i Europa är summan av impulser utifrån som sedan omvandlats till något eget. Vi har vår egen svenska mix av italienska helgonet ­Lucia, tyska julgranar, Evert Taubes sydamerikanska melodier etc. Det ­utländska har blivit svenskt.

En vanlig vanförställning i dessa anti-svenska artiklar är att invandrare skulle känna sig exkluderade, ja rent av ­hotade, av att vi svenskar har nationaldag, därför ska vi avstå. I den andan brukar media ­ofta intervjua fler invandrare på national­dagen än svenskar. Det är fullkomligt ­galet. Det finns inte en enda invandrare i Sverige som inte vet att han/hon invandrat till ett land som heter ­Sverige och att detta land har sin egen flagga och egna traditioner. Det är fullständigt ­naturligt för dem och något de gärna vill vara delaktiga i. De har ju valt att ­komma till vårt land. Det är motsatsen som skrämmer dem, svenskarnas egna hån av det svenska.

Vad som ofta glömts bort i debatten om för eller emot firandet av nationaldagen är att den stora majoriteten av svenskar är inte invandrare. Majoriteten är ­födda i Sverige av svensktalande personer. ­Miljontals svenskar bor fortfarande i små samhällen där de levt hela sina liv och deras förfäder vilar i gravarna runt sockenkyrkan. De flesta får tårar i ögonen på skolavslutningen då ”Den blomster tid nu kommer” spelas. De får en klump i ­halsen då svenska flaggan hissas och nationalsången spelas då en svensk får guld­medalj. Alla dessa känslor är fullkomligt normala, men är ­något som dessa kolumnister och debattörer hånat och förlöjligat så länge och så högljutt att många medborg­are tiger och småskäms för ­sina reaktion­er, rädda att få SD eller någon ännu hemskare förkortning stämplad i pannan.

                                    Allt stod visst i Aftonbladet eller kanske i andra publikationer och media?