OM Maria Jensen, museichef, Östergötlands museum.

Hej museichefen, Maria Jensén.

Vi har träffats. Jag var den tjocke fule gubben som stod och svettades nere i receptionen och hade tänkt försöka prata med dig men du anlände med ett helt patrask och ett hundratal stimmande skolungar. Två gånger har jag känt från första sekund: detta är menlöst. Båda de gångerna under mitt arbetsliv hände inom dina museiväggar. Något är fel i det där huset, förmodligen människorna. Till och med du som chef står i Corren och säger att du vill inte vara chef. Men det var just därför jag ville träffa dig för en stund gaggeri. Jag lärde mig du hade levt i England, och så har jag, och jag tänkte att du har nog drag under galoscherna. Dom där andra du krokade på som följe, ville jag inte alls ha att göra med. Nu drar du och huset sjunker säkert ned i patrasknivå igen. Jag drar också, som gammal curator till tidigare marker där det händer ting och där man kan genomföra, och museimänniskor är som sådana. De gamla Rhodesierna sa ”Rhodesians are a special brand”, så är det normalt också på museer, en museimänniska är född sådan, men inte patrasket i Östergötland.

Jag vet nu att du vill inte ens tänka tanken på att bevara bilder på länets postlådor som ett Kulturarv Östergötland. Min kontakt med Dan i ämnet postlådor är en skandal. Oförskämt, okunnigt, arrogant blir man bemött och konklusionen blir att i bästa fall, i händelse det passar Dan, så kan en kulturskatt bli kopplad till museets hemsida, om Dan tycker hemsidan är trevlig.
Man skall inte behöva vänta i flera månader för att få kontakt och brevsvar, och dessutom bara efter påminnelse om att brevet är skickat! Så skall ingen tjänsteman fungera. Och när Kulturarvet presenterade sig en dag dokumenterade besökarna onekligen att det är bara medborgarna som ordnar till Kulturarvet. Museet gör  i stort ingenting, varför också en mängd ekonomiskt oberoende externa deltog och som representerade Kulturarvet. Museet fanns knappt med i föredragslistan.

Jag har också prövat situationen för filmare i Östergötland.  Handlar om ett material som behöver ansvaras för och rimligen bevaras som del av kultur  i Östergötland, men får hänvisning till någonstans långt utanför Östergötland. Så lokala filmare är du inte intresserad av.

Att som jag i receptionen i svett och tårar undrade om du var intresserad av en samling artefakter från en Östgöte inte föll dig i smaken, var ganska förutsägbart, så här i backspegeln, men mina grejer är attraktiva världen runt i övrigt, dock inte för Östergötlands museum. .

Jag gav dig mitt kort med kontaktmöjligheter. Jag tänkte gå då. Givetvis gav du kortet till en Inger, vill jag minnas, som låser in prylar och inte mer. Hon skulle också ge besked om museet skulle vilja engagera sig på något vis. Hon skulle diskutera. Ännu har jag inte hört något om vad den diskussionen resulterade i. Hur länge sedan är det?

Jag har aldrig i mitt arbetsliv blivit så oförskämt behandlad som av dig. Jag har befunnit mig i väldigt lika situationer i olika länder, Sverige inkluderat. Då har museifolk bjudit in till en sittning, kalla det möte och seriös diskussion. Du bjuder på parodisituation.

Du visste givetvis också att jag hade haft en utställning om en bonde kring Tåkern några år tidigare, samma patrask du anlände med bland stojande skolungar, var då inblandade, så ingen av den samlingen du drog med dig var jag intresserad av. Initialt hände samma sak när jag kom med exempelbilder om bonden. Douglas blev den självklara kontakten, men jag kände när Marietta dök upp i restaurangavdelningen, som inför din receptionsmottagnig: Detta är noll värt. Men hon skulle ta upp det. Och då rusar till en människa som levde och var full av energi och inleder med ”Dom här behöver en genus – tankeställare” Klart vi skall göra något om din bonde. Äntligen tänkte jag. En klarsynt, driftig varelse på det här museet.

Personal sa att dom hade aldrig haft så mycket folk en öppningsdag (fler än vanligt besökte utställningen, bönder från byar runt Tåkern hyrde buss och kom upp), aldrig hade en invigningsdag varit så trevlig, med tant landshövding och god mat och dricka.

Hur såg rummen ut?

Jag hade hela tiden påtalat att detta är ingen fotoutställning. Jag hade under fyra, fem år dokumenterat en samtida bonde vid Tåkern. Det skulle behandlas som ett musei – dokumentations material. Min hela tanke kring alla år och tusentals fotografier var att dokumentera en samtida bonde. Jag gjorde inte kameraknäppen som fotograf eller för att göra bra fotografi, bara en dokumentation. Att sedan bilderna höll för en fotoutställning fick Museet stå för.

MEN när teknikerna började spika upp stora spånplattor och nagla fast vanliga maskinkopior från fotoaffären med kontorsklammer på en spånplatta, då var jag tvungen att reagera. De klippte inte ens rent och rakt de vita ramarna på pappersbilderna. Jag sa att det här måste bli en multiutställning. Jag ville inte skämmas med de här bilderna, och som fotografierna skulle presenteras. Då fick jag också det runda rummet högst upp och glasmontrarna och släpade dit massor av relevanta objekt för en bondes samtida liv kring Tåkern. Hade jag inte fått göra den insläpningen, så hade jag tagit ned bilderna och skurit bort dom från spånplattor, bilder uppsatta med kontorets häftapparater.

Som vanligt var Corren menlös och artig i sina kommentarer, säkert också för att jag jobbade på Corren en period, och gjorde uppföljningar på den aktuelle bonden himself. Lokalteve var där etc.

Här får du se den ende kommentatorn med verkligheten i sikte:

Inspiration att längta ut

Under flera år har fotografen Tony Håkansson passat på att dokumentera livet vid Tåkern i bilder. Bilderna har blivit till en utställning på Östergötlands länsmuseum kallad Ett år vid Tåkern som öppnar på söndag.

Tyvärr ges bilderna litet utrymme i den förhållandevis jättelika Dahlgrensalen. De har trängts ihop på svarta anslagstavlor. Många av bilderna är i småbildsformat och dessutom ofta utskrivna med låg kvalitet på dåligt papper. Utställningen har karaktären av ett fotoalbum placerat i ett rum.

Men överser man med dessa klara brister är det som bilderna väl berättar intressant. Det är inte utan att Ett år vid Tåkern får en att längta bort från museets salar till en frisk dag vid sjöns strand.

Skribenten kom ned från Norrköpings tidning.

Jag menar hur i hela friden har ett museum inte mer självkritik än att totalt förstöra möjligheterna till en vacker utställning? Museet talade om fotoutställning, medan jag pratade om multiutställning men dokumentationspresentation var den ursprungliga tanken. Ett hårt semivetenskapligt museimaterial, det var helheten, men den tanken sket Östergötlands museum i.

Dahlgrenssalen är en suverän utställningslokal, jag tog över efter Lasse Frisk, men museipersonalen gjorde väggar, ljus och den suveräna utställningslokalen till en förbannad ladugårdsvägg med total brist på layout och vacker hantering av materialet. Under den där perioden var det till och med någon som sa att du borde ju bli museichef här. Så illa var det inom väggarna. Med andra ord kände folk att här behövs nytt blod. Att du har höjt besökssiffrorna med 100 000 eller vad det var kunde nog vem som helst gjort. Och jag tvivlar du har fått 100 000 vuxna östgötar komma på söndagarna. Att höja statistiksiffror med skolbarn har jag också gjort, det är lätt som en plätt.

Nu när du säkert vet att jag har dokumenterat en bonde vid Tåkern och han är med största möjliga sannolikhet den mest dokumenterade Östgöten genom tiderna, då tycker jag spontant att du som museimänniska skall svara – kom över Tony. Vi måste fixa bilderna om Arne vid Tåken. Han får ju inte ruttna i bilder! Du bör ordna så mina bilder av Arne vid Tåkern blir bevarade in i evigheten……….Det bör du se som en gängse kulturgärning och naturlig museiåtgärd.

Du kan låta studenter disputera på bilderna eftersom jag också har texter och dagböcker kring Arne. Att släppa alla de här tusentalen bilder av en Östgöte öser stor skam över dig som museichef. Men givetvis händer inget. Så jag frågar dig, vet du hur man ordnar ett offentligt kulturbål i Vadstena, förslagsvis på Rådhustorget? Du som kommer från Vadstena, du känner väl rätt folk för att ordna med ett vackert kulturellt bål?

Jag har tusentals med bilder på Östergötlands kultur, föremål och ett arkiv med filmer som skall brännas, vill du tipsa om hur att agera?

Jag har svettats två gånger på Östergötlands museum, aldrig i något annat sammanhang eller någon annanstans. Jag bifogar en bild, inte för att låta stor i käften, men jag svettades inte alls med den här mannen och hans följe, men med dig bakom patrasket svettades jag.
Den menlösa stunden.
Du som jag, drar. Det enda som ger mig ett litet hopp kring dig, är din kommentar om att du kunde tänkt dig stanna ett par år till, men att stanna på Östergötlands museum, det gör nog ingen sund varelse, så länge patrasket styr.

Svettas man inte här med den mannen,

så borde man inte heller svettas med dig på Östergötlands museum.