Unikt material om Ogaden……………………………….
När de två svenskarna fängslades i Etiopien efter ett äventyr i regionen Ogaden tillsammans med upprorsfolk från Somalia visste jag att jag hade unik erfarenhet från området och dessutom läskiga bilder, av den typ som de två fängslade hade velat fotografera. Med andra ord satt jag på unik information och bilder. Tänkte då att det här bör jag väl redovisa för media. Jojo, så kan man tänka i Sverige men verkligheten ser annorlunda ut. Här följer några rader om hur svenska tidningar reagerade för mitt material. Jag var som objektiv reporter inte ansluten till det stora drevet mot Sveriges regering, mot Lundin oljebolag, mot svenskt bistånd, jag stod på egna ben och fötter, Men läste om allt värdelöst som Sverige representerade eftersom regeringen inte fick loss de två journalisterna ur Etiopien. Jag var bara en objektiv journalist som redovisade vad jag visste som en sanning och verklighet och som personlig unik erfarenhet med bilder som stöd. Men sådant journalistiskt material passar inte den opportunistiska och populistiska journalistkåren i Sverige. Läs och hoppfullt häpna:
Aftonbladet svarade inte med ett ord fast jag skickade grejen tre gånger till relevanta personer, inklusive HH, Högste Herren på Aftonbladet. Onsdagen 1101019 hade chefen en ganska utbredd grej på temat Ogaden och svenskar som fångar i fängelse, med en massa VIPare som hade signerat en text. Aftonbladschefen hade utan att ge mig minsta tecken på att han hade läst min text och emottaget den, nu i direkta ord citerat min text i samband med att svenskarna ”får väl skylla sig själva”. Det var mina ord han hade lyft ur min text för att säga att de fängslade skulle inte alls skylla sig själva. Men till mig som skickade den debattexten sa Den Högste på Aftonbladet inte ett skvatt och visade ingen respons.
Arbetarbladet i Gävle hade en möjlighet till kommentar av ett inslag under ”utrikes” om Etiopiensvenskarna på onsdagmorgon. Under kommentarsfältet fick jag in knappt maximala 1000 nedslag på Arbetarbladet om Ogaden. Tre timmar senare var tidningens Etiopienartikel borta och därmed min kommentar. Varken chefredaktören Sven Johansson eller nyhetsfolk hade dessförinnan svarat ett ord och inte ens visat normal hyfs att säga bu eller bä till mitt material om Ogaden. Med tanke på att jag är uppvuxen i Gävle, har publicerats en hel del i Arbetarbladet och hade unik erfarenhet av ett globalt debattämne tror man kanske att lokaltidningens chefredaktör Sven Johansson har fantasi att nyttja läget. ”Gävles son i Ogaden med unik upplevelse”? Liknande är vanligt.
Men icke.
Newsmill tar inte in min profil i datorn. Jag kan inte skicka varken text eller bild, fast jag är inloggad på Newsmill sedan tidigare. När jag tryckte på knappen för publicering angående Ogaden gick inte material igenom. Efter kollosalt många försök att nå Newsmill och PM Nilsons frågar han bara efter mitt namn och rubrik. Sedan är det stängt? Och enda kontaktmöjligheten med Newsmill är chefen PM Nilssons mobiltelefon! En närmast omöjlig kontakt. Men så vill jag ha det sa PM Nilsson.
Expressens redaktör Erik Högström vägrade svara bu eller bä men sa att han hade fått mejlgrejen på Ogaden med bild dessutom. Han vågade inte ta minsta ansvar? Tydligen?
Jag undrade vad han gjorde om det flashade? Han sa inget alls.
FIB:an med kultur besvärade sig inte att svara. Så fungerar fascismen som politisk styrning i dette lille land - Sverige- ankdammen.
Lokalblaskorna Motala-Vadstena tidning besvärade sig först alls inte med en kommentar om ha fått reportaget eller ej. När jag skickade till tidningschefen, en onödig ärning kan tyckas, fick jag beskedet att han skickat vidare till redaktionen. Där vet ingen något om något. Efter fråga hos nyhetschef och chefredaktör svarar dock chefredaktören att dom är inte intresserade av materialet. Jag tror faktiskt inte att chefredaktören ens hade sett skickat reportagematerial. Reportaget försvann i tidningschefens händer?
Eftersom Correns hierarki verkar obegriplig med alla chefer, underchefer och stegvisa individer i tänkbara riktningar, så skickade jag mitt exklusiva personliga Ogadenmaterial till chefredaktören Charlotta Friborg. Jag var ganska säker på att ingen annan Östgöte än jag kunde leverera egen erfarenhet av den globalt intressanta provinsen Ogaden i Etiopien där två svenskar just hade blivit fängslade, och unika reportagebilder bifogades. Chefredaktören Charlotta hade efter två skickningar inte ens hyfs att bekräfta mitt material som mottaget. Jag tänkte att hon solade sig väl på Mallorca och hade semester. Jag skickade alltså materialet till två olika redaktörer som sa sig vara debattredaktörer, inte en stavelse till respons. Jag skickade samma material till redaktionen i allmänhet. Icke sa Nicke. Det kanske var centralstyrt alltsammans sa jag till mig själv. Därmed gick allt material till den lokala redaktören som heter Gerd, en trevlig tjej i allmänhet, men hon gav inget tecken till gensvar. Då gick mitt material till Motala som är Gerds central. Där finns Geddachefen men han svarade inte heller med ett ord. Då undrar man som journalist vad Corren publicerar? Svaret är med allra största sannolikhet ---- det mainstreama informationsflödet som köps och det handlar sällan om insikt eller kunskap och dessutom ofta av lögner och politiska vinklingar. Det är sådant dravel som Corren bjuder sina läsare. Varför den svenske medborgaren – som gravt indoktrinerad – skall kika i en blaska som Östgötacorrespondenten är knappast förståeligt. Men medborgaren inser normalt inte blaskornas förljugenhet och brister. Vad säger chefreaktören Charlotta om det? Tja, Hon har inte ens hyfs att svara på tilltal.
På det där viset demonstrerar Östgötacorrespondenten sin suveränitet, sin fascismen?, enväldiga åsiktskontroll och indoktrinering över vad en Östgöte skall få lov att läsa. Prata om enkelriktad enfaldig information?
Den ende med normalbeteende och visad hyfs var chefredaktören Mattias på magasinet Filter. Han tackade nej men artigt och med normalt agerande.
Journalisten.se som sig bör körde ut Ogadengrejen, tyvärr utan bilder eftersom bilder inte går med i SJF.se-debatten. Men ut kom orden.
Sammantaget är det skrämmande hur politiskt inskränkt den svenska mediedebatten är och hur dess ansvariga diskriminerar och styr över en närmast totalitär situation med allt fler indoktrinerade konsumenter av media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar