Mats Svegfors,
Svenska dagbladet, Sveriges radio m.m. skrev en drapa i DN om kvaliteten på
svensk journalistik. Den var bra.
Svenska journalister
är förmodligen de sämsta utövarna av
yrkesverksamhet som existerar i dag i Sverige.
Vad gör Svenska journalistförbundet
åt det?
Så skrev Bloggen för
tio år sedan. I dag har Svegfors och några andra sagt samma sak offentligt, men
när Bloggen trumpetade så reagerade inte en kotte.
Sverige drar sig allt
mer ned i overkligheten. Det är märkligt.
Som Bloggen minns, om
rätt? Ulf Nilsson sa något i Expressen att han förstod inte varför svenskar var
så självdestruktiva eller handlade det om att vara masochist? Något liknande i
alla fall. Njae, det var något också om att vara utrotningsbenägna.
Svenskar vill utrota
sig själva, så var det nog?
När den här
korrektheten har tagit över till den grad den har, då har alla journalistens
grundstenar slutat att fungera.
När Set Poppius undervisade sina första år fick
var och en elev inbankat att sanningen och åter sanningen är det, som gäller.
När L. Furhoff snackade på journalisthögskolan handlade det om samma sak i
stort. I dag skriver journalister rena lögner utan att varken begripa det eller
genera sig.
Så länge journalisten
skriver så raderna passar in i den glada korrekta debatten i samhället, så är
redaktörerna nöjda.
Alla goda yrkesetiska
grundvalar för journalister finns i dag inte i verkligheten. Ingen pratar om
journalisternas moral som förr handlade om ett slags sunt förnuft, en form av allmän klokhet. Sådant existerar ej i dette land - nu för tiden.
Vänder man, som
40-talisterna mycket väl kan göra, på steken, så är allt som förr kallades fascism,
otäck kapitalism och allt annat, nästan, på ism, i dag den rådande attityden. De som förr
hatade fascism, de hatar nu den ursprungliga friheten som de då strävade efter.
I dag sitter de själva och säger att de vet bättre än pöbeln. I dag sitter, de
som förr var revolutionärer, och bestämmer som en fascist, i dag anser de gamla
revolutionärerna att de är som övermänniskor, bara dom själva har rätt och står
över pöbelhopen.
I dag tillåter JO och
andra myndigheter att yttrandefriheten är utslagen.
JO låter tjänstemän som
bryter mot grundlagen jobba vidare utan en kommentar.
I dag får en politisk
medborgare spotta en annan politisk medborgare i ansiktet utan straff, eftersom
polisen tyckte bättre om den ena politikerns politiska tillhörighet och polisen
lägger då ned ärendet, som polisen i Sörmland gjorde. En kvinnlig polis i
Eskilstuna och Sörmland agerade subjektivt utanför det lämpligas märken. När däremot
en medborgare från Motala spottar en myndighetsperson som råkar vara polis i
ansiktet får medborgaren straff. Men polisen lägger ned ärendet när en
medborgare spottar annan medborgare i ansiktet på grund av polisens politiska
prioritet.
Vad lever vi i?
Anarki?
Polisen fungerar
efter eget behag och JO bryr sig inte när länsstyrelsernas tjänstemän bryter mot grundlagen.
Och lokala tidningens
journalister rapporterar inte eftersom journalisterna är goda vänner med
lagbrytande tjänstemän på länstyrelsen.
Herregud vilken
journalistik!
I dag finns ingen
nations medborgare någonstans i världen,
som är så indoktrinerad
och förljugen, och menlös som i Sverige.
Det nedåtgående
landet.
Men vad bryr sig
Arbetarbladet om det? Och Gävle Dagblad, och Hallandsposten, och Länstidningen
i Östersund, Östgöta- Correspondenten, Dala-Demokraten och Falukuriren, Gotlands
tidningar och alla andra chefredaktörer?
Huvudsaken att de gör
korrekt – för stunden - blir det dock bara, redan finns attityder från centrala
röster som indikerar att de korrekta snart får moraliskt stryk och historiker
kommer att se på de här åren som ett alldeles ovanligt avsnitt i historien.
Tacka Jante och
menlösa svenskar för det.
Och
Journalistförbundet säger som vanligt ingenting.
- I had a dream, sa Martin Luther King.
Sanning och sunt förnuft skall segra.
